Sverige är ett tekniktillvänt land, men de svenska pionjärerna inom New Media Art har varit få och knappast profeter i sitt eget land. Teresa Wennberg är ännu en av de svenska konstnärer som utvecklat ett, bokstavligt talat, multimedialt konstnärskap med bas utanför landets gränser. Hon är en av de första europeiska videokonstnärerna, och har arbetat tillsammans med storheter inom området som Nam June Paik. På 90-talet började hon arbeta med virtuell verklighet som artist in residence vid Kungl. Tekniska Högskolan i Stockholm, och hennes produktioner i högskolans s.k. VR-kub förebådade de datavärldar som vi numera kan uppleva via mobiltelefonen och ett par VR-glasögon.
”För att kunna relatera till världen måste vi hela tiden återkalla den, namnge den”, skriver Teresa Wennberg i en kommentar till sitt verk Elusive Self. I verket doppar vi blicken i konstnärens egen ström av minnen, det flöde av intryck som tillsammans – kanske – utgör jaget. Men till skillnad från datorn, som lagrar alla brottstycken av information på samma nivå, lyckligt ovetande om deras skiftande betydelse, är vår hjärna utrustad med förmågan att syntetisera upplevelser, forma dem till ett sammanhang där vissa saker etsas fast i medvetandet medan annat sjunker ned i glömskan. Ur mörkret framträder ordet AMNESIE, som en påminnelse om minnets och glömskans förbannelse.
Verket Elusive Self fungerar som en ingång till hela Teresa Wennbergs konstnärskap. Flödet av bilder hämtade ur konstnärens eget liv projiceras på sidorna i en uppslagen bok, tillverkad av salt. Det lättflyktiga och det evigvarande möts i en samlad upplevelse, och frågan om var den egna personlighetens gräns mot världen är belägen blir plötsligt ambivalent. Den subjektiva erfarenheten i vårt innersta visar sig ändå vara omöjlig att helt och hållet förklara logiskt.
Något liknande gäller ett annat av hennes installationer, Daedalus’ Vision. Det är ingen tillfällighet att Teresa Wennberg valt Daidalos synvinkel som utgångspunkt för sitt verk och inte hans son Ikaros, som annars är en flitigt återkommande figur i konsthistorien. Daidalos, uppfinnaren som byggde en sinnrik labyrint åt kung Minos bara för att senare drabbas av kungens vrede, blir i Teresa Wennbergs verk symbolen för livets nyckfullhet och för människans sökande efter mening och rättvisa. I Daedalus’ Vision bjuds vi in att blicka ned i en virtuell brunn som leder tankarna både till törsten efter visdom och oron för att går förlorad i djupet.
Teresa Wennbergs arbete med video, 3D-animeringar och virtual reality skulle lätt kunna leda till slutsatsen att hennes konstnärskap är teknikdrivet. Inget kunde vara mer missvisande. Hennes bakgrund som målare och fotograf har gjort henne fast rotad i en klassisk bildtradition, där den nya tekniken används för att skapa rörlighet och flöden och lägga ett dynamiskt tidslager till bilder som kunde förbli statiska. Och när det gäller hennes val av material intar hon oftast en mycket återhållsam position. Starkt symboliska element som vatten och salt blandas med språkfragment, digitala bildskärvor och inskannade bilder av konstnärens egen hjärna. Teresa Wennberg visar oss på en verklighet som leder genom tekniken till ett område bortom tekniken, där vi förenas av de minnen som gör oss till individer – och till delar av mänskligheten.

Anders Olofsson