GALLERIET: TERESA WENNBERG

Grafisk är ju en välbekant term, som kommer av det grekiska ordet för att rista eller skriva.
Och vad ett objekt är tror vi oss nog veta lite till mans.
Men vad betyder det att som konstnären Teresa Wennberg börja tala om "grafiska objekt"?
I vår normala föreställningsvärld är det ord som är skrivna, inte ting.
Det går givetvis att åstadkomma en grafisk framställning av ett objekt. Men det framställda objektet blir inte grafiskt för det.
Gör till exempel en etsning föreställande en apelsin, och apelsinen förblir vad den är, ett naturligt objekt.
Mellan orden och tingen, språket och världen föreligger, skulle förmodligen de flesta säga,
en skillnad lika stor som den mellan ordet "häst" och det fyrfota djuret självt.
Med Teresa Wennbergs datoranimerade objekt förhåller det sig emellertid annorlunda.
De är framställda i en dator med hjälp av ett avancerat animeringsprogram (IBM "Clone" program DGS, for den som gärna vill veta).
"Aixela" och "Genso" som återges här, är bokstavligen skrivna ting i den meningen att de endast existerar
i binär form, dvs. som en följd nollor och ettor lagrade i datorns minne.
"Aixelas" hornliknande kroppar är kroppar utan kroppslighet, immateriella tecken-objekt inskrivna i ett ändlöst, fiktivt rum.
Ändlöst, därfor att det går att röra sig obegränsat åt alla håll i det.
Fiktivt, därför att det i själva verket handlar om tre koordinater (eller parametrar på fackspråk) x, y, z i datorns program.
Det är denna "rymd" som representeras av den underbart djupsvarta färgtonen pa bilderna.
De grafiska objekten kan liknas vid ett partitur, som i varje ögonblick uppförs på bildskärmen.
Och liksom fallet är när det gäller musik finns det olika sätt att "föreviga" ett framförande på papper med hjälp av en skrivare,
på videoband; och så går det naturligtvis att fotografera eller filma direkt från bildskärmen.
På "Digitala Drömmar" - en grupputställning med svensk datakonst, som visades på Norrköpings konstmuseum förra våren
- hade Wennberg placerat cibachromefoton av sina datoranimationer i ljuslådor.
Där ingick dock inte "Aixela" och "Genso". De gjordes först senare under en vistelse i USA.
Wennberg börjar animationen med att bestämma en form eller ett elektroniskt "skelett".
Detta klär hon sedan på med färg och ytkaraktär (exempelvis skrovlig/slät, matt/blank, genomskinlig/ogenomskinlig).
I programmet finns teoretiskt 30 000 färgnyanser att välja emellan. Den påklädda formen kan därefter manipuleras
på en mängd olika sätt. Den kan förflyttas, roteras, tänjas och krympas.
Det går också bra att ge den en rörelse (formen "animeras").
Bildskärmen visar 25 bilder i sekunden, varför det krävs 1 500 bilder för en minuts animation.
Och att kalkylera fram en enda bild tar ofta upp till en timme! Trots de moderna datorernas oerhörda snabbhet
är datoranimation en både kostsam och tidskrävande process.
För åtskilliga som arbetar med datorgrafik eller datorkonst är datorn endast ett hjälpmedel
för att illustrera eller presentera konstnärliga ideer som sedan är tänkta att utföras i något annat medium.
För Teresa Wennberg är datorn däremot ett konstnärligt uttrycksmedel i sig.
Efter en rad uppmärksammade utställningar i bland annat Frankrike, Tyskland och Japan är hon
ett aktat namn på den internationella scenen. Här hemma, där "datorkonsten" ännu
befinner sig i sin linda, är hon en av pionjärerna.
Hennes animationer är aldrig bara uppvisningar i avancerad datorteknik (något som annars är ganska vanligt).
Wennberg har en målares känsla för färg. Och hennes former har en stark suggestionskraft.
Två färggranna betar? Eller näbbar från någon tropisk fågel?
Kanske ett par utsökt ornamenterade dolkskidor från en avlägsen kultur?
Eller baljorna från någon märklig växt? Måhända rent av två skinande penisfodral?
Så kan jag låta fantasin löpa vid betraktandet av "Aixela",
trots att jag mycket väl vet att några sådana "naturalismer" inte döljer sig bakom dess intensivt
färgskimrande ytor.

Lars O Ericsson